Konstnären Magnus Fliesberg är norrlänning. Han tänker mycket, pratar långsamt, har skägg, humor och är snäll. Ganska goda egenskaper för vilken människa som helst, men här stannar inte fenomenet Magnus Fliesberg då han också lyfter skrot, tränar ungdomar i samma disciplin och är i besittning av ett gladlynt och lekfullt sinne där hans konst har öppnat dörrarna till ett konstnärsskap som har gått från ”seger till seger”.

    Magnus Fliesbergs förhållande till den modernistiska avantgarde-ideologin tycks inte rymma några problem, där andra yngre konstnärer frenetiskt kämpar som galningar för att bli av med modernismens arv och bli synliga i den spekulativa postmodernistiska, numera trivialt upptrampade åkern.
Fliesberg har medvetet eller omedvetet sagt adjö till föreställningar om ett linjärt
utvecklingsperspektiv i konsten. Han kanske upplever att det är svårt att få fotfäste i en postmodern kultur, där konstnären tycks sväva i ett ideologiskt tomrum och knappast kan identifiera sig i ett större gemensamt samhällsprojekt.

    Vad återstår?

    Magnus Fliesberg måste som Orfeus fortsätta att spela, bejaka det återstående livet. Han är målare och här låter han det lekfulla möta dadaistiska reminiscenser, låter sig inspireras av modernismens historia i mötet med så olika konstnärer som Joseph Beuys, Serge Poliakoff, Robert Motherwell, Pierre Soulages m.fl.
I en tid som mer och mer präglas av komplicerad teknologi och ett socialt rum som genom höggradig ekonomisering släcker fler och fler frihetskamper ser jag hur Magnus Fliesbergs konst söker sig mot större förändring och klarhet.
Trots ovanstående är Fliesbergs bilder fyllda av känslig och fysisk närvaro som uttrycks i varenda penselstreck. Det universella och ekonomiserade samtidsbombardemanget avtrubbar oss och här i detta möte är det kanske så att Magnus Fliesberg svarar med sina bilders harmonier. En manifestation mot kaos.

Kelvin Sommer

Painting is ‘impure’. It is the adjustment of ‘impurities’, which forces painting’s continuity.
    Philip Guston

    Magnus Fliesbergs ateljé ligger nära mitt hem. Ibland, när jag rensar ogräs i trädgården, föreställer jag mig honom där, på sin arbetsplats, ett par kvarter härifrån, framför teckningarna och målningarna som ligger utspridda på golvet. Jag tänker mig aldrig att han målar. Han står och betraktar det som ännu inte är klart, han tittar på det som ska bli. Han förbereder sig. Han ska återigen börja om. Han ska snart göra en av de där sakerna han inte riktigt behärskar.
    Magnus Fliesberg tränar. Han övar regelbundet. Det tar tid. Allt tar tid. Ibland pratar han om erfarenheten av att måla, om hur det var i början, för mer än tjugo år sedan, när han gjorde saker han inte riktigt visste hur de skulle göras och den skevhet och spänst som uppstår i det där inte helt perfekta, en sorts bildens atonalitet.
    Tränar man varje dag, övar man regelbundet på att genomföra det man aldrig förut har gjort är chansen att man lyckas genomföra det större men paradoxen är att om man vill uppnå det inte helt perfekta gör övningen och upprepningen att det snart blir perfekt. När det inte helt perfekta blir perfekt slutar det att vara det inte helt perfekta och den där speciella vitala skevheten försvinner. Då måste man hitta en ny väg in i bildbyggandet. Man måste hitta en ny utgång. Man måste börja om. Vaneseendet är måleriets största fiende. I Magnus Fliesbergs bildvärld gäller det att hela tiden uppfinna en ny orenhet, en ny spretighet, en ny disharmoni.
    Det är inte konsten som gör oss till dem vi är eller vill vara, det är hur vi lever våra liv, men ändå; om vi ständigt är beredda att börja om i det genomlevda och i arbetet med konstnärliga språkligheter, kan vi kanske förvandla allt till autentiskt liv, till och med den fiktion bildkonsten innebär?

    Ibland tänker jag på Magnus när jag rensar ogräs i trädgården och hur han i ur och skur går till ateljé och på tiden det tar att hela tiden börja om och ibland, här under äppelträden, dyker ett par meningar av poeten Johan Jönson upp i mitt medvetande; Jag ska andas lugnt och stilla. Jag ska fortsätta.

    Anton Engvall
    Eskilstuna, Juni 2014



The time it takes

Painting is ‘impure’. It is the adjustment of ‘impurities’, which forces painting’s continuity.
    Philip Guston

    Magnus Fliesbergs’ studio is situated close to my home. Sometimes, when I weed in my garden I picture him there, in his place of work, a couple of blocks away, in front of the drawings and the paintings, spread out on the floor. I never imagine him painting. He stands there contemplating over that which is not finished, he looks at that which is to be. He is preparing himself. He is once again starting over. He will soon be doing one of the things he does not really control.
    Magnus Fliesberg is in training. He practises regularly. It takes time. Everything takes time. Sometimes he talks about the experience of painting, how it used to be, in the beginning, more than twenty years ago, when he did things he really did not know how to and the distortion and the elasticity that arose from that not entirely perfect, the picture’s atonality, if you will.
    If you are in training every day, you regularly practise realizing that which you never before have done, the chance that you succeed is greater, but the paradox is that if you wish to reach the not entirely perfect, the practise and the repetition soon makes it perfect. When the not entirely perfect becomes perfect, it stops being the not entirely perfect, and that special vital distortion vanishes. If so, you have to find a new way into the construction of pictures. You have to find a new way out. You have to start over. Habitual vision is pictorial arts’ greatest enemy. In Magnus Fliesberg’s world of pictures it is essential to invent a new impurity, a new sprawliness, a new disharmony.
    It is not art which make us into who we are or want to be, it is the way we live our lives, but still; if we constantly are ready to start over in the lived through and in the work of artistic matter of speech, we might be able to transform everything into authentic life, even the fiction of which pictorial arts constitutes.

    Sometimes I think about Magnus when I weed in the garden, and how he walks to his studio in all weathers and about the time it takes to constantly start over and sometimes, here under the apple trees, a couple of sentences by the poet Jonas Jönsson surfaces in my mind; I will breathe peacefully and quietly. I will carry on.

    Anton Engvall
    Eskilstuna Sweden, June 2014
    Translation Jenny Fliesberg



 

​    Det är alltid lika märkligt när jag ska försöka sätta ord på ett språk som bygger på seendets intryck och fragment av ord eller meningar. Vad säger det skrivna ordet och vad säger blicken? Kan de ens likna varandra?

​    En språklig karriär av något som på samma gång vill vara poetiskt, personligt, vackert, fult, tudelat, privat, märkligt och allmängiltigt. Orden blir oftast splittrade och far iväg medan bilderna har nog med sig själva. Kanske kräver bildens språk en annan närvaro än textens? Reaktioner är något som kommer genom bildernas närvaro. Ibland kommer det ingenting, ibland tar det tid. Ibland strömmar det genom dig. Oftast är det när du nästan får grepp om något, det är det som leder dig vidare...

​    Magnus Fliesberg 2013

​    För mig börjar collage med att leta efter något som kan bli början. Något obetydligt, obeskrivligt eller kryptiskt som sen kan utgöra bas eller grund för utveckling.

​    Det är inte självklart att grunden finns kvar när jag är färdig. Jag undrar vad meningen med att söka efter en obetydlig startpunkt egentligen är... Jag tänkte skriva något viktigt här, men som vanligt rann det ut i sanden.

​    Magnus Fliesberg 2012

​    Magnus Fliesberg har alltid befunnit sig i bildbyggandets abstrakta områden. Ett tag rörde han sig mot det expressiva men orienterade sig så småningom mot en mer lyriskt konstruktivisktisk bild. Magnus Fliesberg är väl medveten om den måleriska tradtionen. Han förvaltar och berättar om den här måleriska traditionen MEN som alla goda målare berättar han också om de riktigt viktiga sakerna i livet; om tyngdlyftning, om rock´n roll och ibland också om en för länge sedan försvunnen och saknad barndom i norrland. Bra konst skapas alltid av andra anledningar än att skapa konst.
​    Ibland gör han en målning som både du och jag känner igen. Sedan gör han någonting med målningen som ingen av oss känner igen men ändå förstår - kanske genom en titel eller genom en visuell korsreferens eller helt enkelt genom ett måleriskt trolleritrick. För det handlar om måleri, mina vänner, det handlar om måleri. Det skenbart enkla är alltid komplicerat och just bara en skenbild.
​    Om tio år kommer Magnus Fliesberg att befinna sig någon annanstans, på en helt annan plats, lika spännande, välkänd och okänd som på den plats han befinner sig nu och det kommer fortfarande att vara en plats som skapas genom omsorgen om färg och form, genom viljan att berätta någonting med hjälp av måleri och genom att visualisera någonting ytterst självupplevt.

​    Anton Engvall 2009

 När Magnus bad mig skriva en text om honom och hans konstnärliga arbete, upptäckte jag plötsligt hur lite jag visste om honom och om hans konst, trots att jag nu har känt honom i flera år. Jag har sedan jag såg Magnus målningar för första gången tyckt mycket om hans måleri och även hans objekt, affischer och böcker. Fast jag kanske inte fått ihop allt. Efter att ha gjort ett ateljébesök hos Magnus för att skriva den här texten inser jag att jag under hela tiden har missat en sak.., titlarna.
 Magnus frågade mig en gång när jag besökte en av hans utställningar, om titlar inte är viktiga för mig, för, för Magnus är det det. Jag gick helt enkelt runt med titellistan i handen och ägnade den väl inte särskilt många ögonkast. Och visst, jag förstår inte varför jag inte tittade på listan. I min egen konst är titlarna nästan lika viktiga som verken själva.
 Att få sitta i Magnus ateljé, lyssna till titlarna och i några fall historierna bakom dessa, se hans bilder och kunna välja ut några i taget, verkligen ge bilderna tid, gav mig en helt ny bild av Magnus konst. En annan bild än den av bara ”vackra” målningar. Jag insåg då att dessa titlar på något sätt är länken mellan alla Magnus arbeten, den röda tråden, om man nu vill kalla det så.
 Magnus konst fick en helt ny styrka, ja de blev verkligen starka och tydligare i mina ögon. Förutom ett intressant måleri har han så mycket mer att berätta... så som jag tycker att bra konst ska vara. Jag skulle nästan vilja använda ordet poesi, fast jag aldrig läser poesi eller vet om Magnus skulle bli glad om man kallar hans konst poetisk.
Under tiden jag satt i ateljén ögnade jag igenom en artikel om Magnus. Där stod att han kallade sig en reducerare. Det är du ju inte alls! tänkte jag för mig själv. När du väl har valt ett tema verkar det ju som om det strömmar ut arbeten, vilket är få förunnat och att du tillåter dig detta flöde och att experimentera. Och i dina utställningar, i alla fall dem jag har sett, väljer du ju ofta att visa en stor mängd av det du producerat. Efter att ha pratat med Magnus en stund förstod jag dock hans innebörd av att vara en reducerare. Att i sina bilder ta bort och måla över sådant som inte är nödvändigt för bilden, tills bara det viktiga återstår. Och visst stämmer det.
 Jag kände mig glad när jag gick ut ur Magnus ateljé, kanske lite avundsjuk på alla de där titlarna och sponta-niteten och tillåtelsen av ett flöde av bilder. Förutom glad över att upptäckt Magnus konst för mig på ett nytt sätt, även glad över att kanske lärt känna Magnus lite, lite bättre.
 Jag hoppas nu att de som ser Magnus konst, verkligen tar sig tid, att se både bilderna och titlarna, att upptäcka varje bild för sig, men även läsa in berättelsen av bilderna sinsemellan.
 

    Maria Hallberg 2007
 Konstnär och konstkonsulent/Eskilstuna konstmuseum

  De senaste åren har jag arbetat med återblickar i mitt konstnärsskap. Gått tillbaka i tiden och grävt i minnen och platser. På något sätt kan jag känna ett lugn när jag bekräftar att jag har ett förflutet. Två gånger lever den som kan njuta av sitt förflutna skrev Vergilius.

  Mitt bidrag till utställningen Future handlar kanske mer om både nu och då. Vad som kommer sen kan vi knappt ana. Nuet utgör en gräns mellan det förflutna och framtiden. I nuet har vi möjlighet att påverka vår framtid.

   Magnus Fliesberg 2007

    När jag var liten tillbringade jag mycket tid hos min farmor och farfar i Sollefteå. De bodde i en gul tegelvilla på Blomstervägen, mitt på en nipa med utsikt över Ångermanälven. På baksidan mitt på gräsmattan fanns en stor björk i ensamt majestät. Jag föreställde mig att den var 400 år gammal. Den var enorm.
 På somrarna hängde farfar upp repstege, gunga och lian i den. Björken var iochmed sin centrala placering lite av en samlingsplats. Härifrån utgick alltid expeditioner av olika slag; skattjakter, hinderbanor, kojbyggen, fisketurer etc.
 När jag hösten 2006 började arbeta med collage hade jag en titel färdig; Om vi kunde skulle vi ses vid björken. Collagebyggande är för mig ett mycket stillsamt sätt att arbeta med bilder. Jag sitter vid skrivbordet och pusslar, klipper, klistrar, målar och ritar. Med titeln hela tiden närvarande insåg jag mer och mer att björken för mig blivit en symbol för den typ av frihet jag tror att endast barn kan känna. Tankarna har vandrat fritt och många minnen gjort sig påminda. Gemensam nämnare för alla dessa minnen är känslan av frihet och äventyr. En del av collagen anspelar för mig på direkta platser eller händelser, andra handlar om att återuppliva känslan av frihet och upptäckarglädje.

 ­Magnus Fliesberg, 2007

 När jag tänker  tillbaka på barndomsåren undrar jag om allt det där verkligen hände. Vad är sanning? Vad är konstruerat i efterhand? Har någon annans minne slagit rot i mig och fått mig att tro att det faktiskt hänt mig? Kanske spelar det inte så stor roll hur det egentligen var för Magnus och mig, där under sjuttiotalets slut och åttiotalets början. Å andra sidan är det otvetydigt så, att barndomen sätter sina spår i själen och formar oss till individer med olika mål, värderingar och kunskaper.

​    Kall höstdag i ett rimfrostigt Sollefteå. Per Olsson, jag och Magnus smyger i ravinen nedanför Ängsvägen. Vi bygger en av våra många kojor. Av någon märklig anledning blir kojorna aldrig riktigt färdiga. Några saknar en vägg, de flesta får aldrig tak. Ett särskilt ambitiöst projekt påbörjas med grävning av en källarvåning, något som tar flera dagar. I takt med att ömma blåsor växer fram i handflatorna sjunker ambitionsnivån och byggnationen överges i form av ett hyggligt skyttevärn för väldigt kortväxta ärtrörssoldater.
 Luften denna höstdag är krispigt frisk och vi har efter en stunds sakletande skrapat ihop material till en koja modell mindre, men en kvadratmeter är det nog i alla fall. Juvelen i samlingen är emellertid ett litet fönster, som varsamt infogas mellan kexigt spånskivespill och blöttunga brädstumpar. Lycka är att få krypa in i ett egenhändigt uppfört hus! Men kallt var det och en kvadratmeter är inte mycket, inte ens för sexåringar, så det vore lägligt med en utbyggnad och någon form av värmekälla. Det var bara för Per och mig att ge oss ut och fixa mer material och skälva värmekällan löste vi på ett utmärkt sätt. Magnus lämnades nämligen kvar i kojan, beordrad att energiskt hyperventilera så att fönstret immade igen. Detta fenomen tolkades givetvis som att värmen steg i vår enkla boning. Vad som sedan hände är höljt i dunkel, men sannolikt gick jag och Per hem till hans mamma Astrid och åt bullar och drack oboj, medan Magnus satt kvar i kojan och flämtade framför fönstret.
 Jag tror att ovanstående berättelse är helt sann, men riktigt säker är jag ändå inte. Allt flyter ihop på något vis; ansikten, namn, årstider, platser, åldrar och ting. Det blir till ett sammelsurium av minnen utan stadga. Vem var det som satt och trampade på bambinon när den plötsligt gick av på mitten? Stoppade jag fingret i hålet där adventsljusstaken borde ha haft en lampa? Visst måste det ha varit Magnus som fastnade med huvudet mellan källartrappstegen och sög på mjukosttuber bakom vardagsrumssoffan? Vilka av oss klämde våra spensliga kroppar mellan några brädor och tog oss upp på en ladugårdsvind, där begravningsfirman lagrade stapel på stapel av likkistor? Om detta har säkert alla inblandade egna åsikter, men faktum kvarstår att dessa minnen format mig och min bror. Vi har präglats av händelser vi kanske inte ens varit med om.

 Patrik Fliesberg 2006